Hurricane Sandy.

Vill bara ge er en snabb uppdatering här innan jag måste gå till sängs, stormen verkar ha lagt sig och vi är okej! Även om vi tråkigt nog har tvingats spendera hela dagen inomhus på grund av det förfärligt ovädret istället för att äventyra ute i Boston, så får vi vara glada för det faktum att vi har sluppit undan stormens värsta slag här. Skolor, butiker och arbetsplatser har varit stängda och folk har rekommenderats att stanna inomhus. Under kvällen har vi också varit utan ström så det har blivit många timmar med spel och mys, inte riktigt vad vi tänkt oss när familjen korsat Atlanten för att komma hit kanske. Nu verkar lugnet infinna sig iallafall så, förhoppningsvis kan vi få ett par fina dagar tillsammans i New York.

Jag hoppas att alla mina au pair vänner här på öst kusten är okej och att allt är i sin ordning där hemma i Sverige också. Kram på er!

Återförenade.

Min familj är äntligen här nu och jag är så lycklig! Detta innebär dock att bloggen får halka lite efter just nu som ni kanske kan förstå. Jag vill ju passa på att kramas så mycket som möjligt med dom nu medan jag kan. Har verkligen saknat dom så otroligt mycket. Igår träffade min värdfamilj dem för första gången, vilket gick jättebra. Det känns så kul att få låta dem träffa min underbara familj, och såklart var det även roligt att få visa hur jag har det här. Jag har verkligen kommit till en fin värdfamilj som låter Evelina stanna över här, och som är flexibla med scheman så jag ska kunna spendera så mycket tid som möjligt med familjen trots att jag måste jobba en del. Pojkarna sprang runt och visade dem hela huset, alltifrån garderober till badrum till kojan vi byggt i källaren... Haha åh, underbara ungar! Vad som är lite tråkigt är dock att det är ett ordenligt storm oväder på väg in över Boston och resten av öst kusten så skolorna är stängda och folk rekommenderas att stanna inne. På grund av detta så hinner jag nog tyvärr inte visa dem så mycket utav Boston som jag önskat, vilket såklart känns tråkigt. Och så himla typiskt också eftersom vi har haft jättehärligt och behagligt höstväder de senaste veckorna. Förhoppningsvis så har det iallafall dragit förbi när vi ska till New York så vi kan få några fina dagar där. Jag är i och för sig så himla glad över att bara få ha dom här!!!!!!!

Halloween förberedelser.

Ingen kan undgå att missa att det snart är dags för halloween firande här i USA. Vart man än går så ser man utspökade hus, gravstenar i trädgårdar, jättespindlar och blodiga händer ligga i buskarna. Alla barn pratar dessutom om vad de ska klä ut sig till när det är dags för trick or treat nästa onsdag. Till min stora förtjusning så ville R från första början helst av allt vara en varmkorv, och Z en ketchupflaska. Och så ville de att jag skulle följa med också, klädd i hamburgare dräkt. "Javisst, gärna!" sa jag som älskar att klä ut mig och alltid går all in när det vankas maskeradfest. Men till mitt stora förtret så har min värdmamma nu, för att slippa köpa kostymer, lyckats övertala dem att vara ninja och fotbollsspelare. Så himla synd. Ville ju så gärna gå och knacka dörr med med min söta varmkorv och ketchupflaska......

Vad som är lite roligt är iallafall det är att R ska var en SVENSK fotbollsspelare. Han ska alltså bära svenska landslagets fotbollströja som jag gett till honom, och ha svenska flaggan tatueringar i hela ansiktet. Dessutom så har jag lärt dem båda att säga "bus eller godis?" på svenska. Lite kul får man väl ha eller? Haha.

 

Kan ni tänka er hur fina vi hade blivit eller? Åh, attans! Undra om det är försent att få dem att ändra sig ännu.....

Dan före dan.

Min värdfamilj har räknat ner dagarna tillsammans mig, och varje dag så frågar de "Hur känns det nu? Den stora dagen är snart här ju!". Trots detta så känns det fortfarande helt overkligt att min familj faktiskt kommer hit imorgon. Jag har precis bokat min buss biljett till New York nästa torsdag. När min familj är här så ska vi nämligen börja med att spendera ett par dagar här i Boston, för att sedan ta oss till staden som aldrig sover. Hann ju bli total förälskad i denna galna stad sist jag var där.

Kan vi spola fram tiden till imorgon kväll nu? Längtar så mycket att jag snart spricker!

Söndag i bilder.

Varsågoda, här får ni min söndag i bilder! Vi hann med en andra sväng till rodd-racet, åka duckboat vilket innebär guidad stads tur då man åker med en alldeles särskild buss, som även kan bli båt - väldigt känt för just Boston! Senare blev det även ett besök på en brandstation och så till slut en ljuvlig middag i North End, även kallat "little Italy" på grund av de små pittoreska gatorna och alla mysiga restauranger som finns där. Det var faktiskt första gången jag tog mig dit, och jag måste säga att det det är en av mina favorit stadsdelar så här långt. Särskilt mysigt var det att gå där på kvällen med alla olika belysningar, och vart än du går i kvarteren så luktar det mat... Vitlök och starka, främmande kryddor. Mmmmm. Kan också tänka mig att det lär vara ännu mysigare där under våren och sommaren med alla uteserveringar.

Gjorde ni något roligt under helgen? Berätta!

Head of the Charles.

I lördags så jobbade jag som sagt ett par timmar på kvällen, men innan dess under dagen så åkte jag in till stan med Sofia och Sandra för att kolla in helgens stora händelse här i Boston: Rodd racet, Head of the Charles.Vi åt burritos från ett av de alla internationella matstånden, njöt av vädret och den härliga folkfesten. Bra lördag.

Åtta veckor.

Ikväll har jag fått tråkiga besked från Sverige som gjort mig ledsen. När de sker oväntade saker som drabbar ens familj och släkt så är det jobbigt att vistas på andra sidan jordklotet. Man känner sig liten. Får hoppas att det är som min värdmamma sa, att dåliga saker kommer om tre. Jag kan bocka av det nu och hoppas därför på lite lugn och ro ett tag så att jag bara kan njuta av att vara här.

Ellens flygbiljett från Boston till hennes nya värdfamilj i Chicago bokades också idag vilket känns tungt eftersom vi trott att vi skulle få en sista helg tillsammans här. Trots detta så är jag såklart oerhört glad för hennes skull och för att hon kan fortsätta sitt äventyr. Försöker se på det positivt: jag har fått en underbar vän som jag vet kommer finnas kvar länge, och dessutom så har jag nu en riktigt bra anledning att ta mig till Chicago!
Det blir alltså två besök på Bostons flygplats på fredag, först på förmiddagen för att lämna och ta avsked utav Ellen. Senare för att hämta upp min familj. Tror knappast att de kunde komma lägligare. Längtar. Så. Himla. Mycket. Jag hoppas att veckan de är här kommer gå riktigt långsamt, jag vill ju hinna njuta utav varje stund jag kan vara med dem och kramas så mycket det bara går. Sen när de åker så kommer faktiskt Sandberg, Jakob och Fredrik över till USA för att åka på roadtrip. De ska börja med att spendera två veckor i New York så förhoppningsvis kan de komma till Boston då också. Annars så får jag försöka ta mig till the big apple och möta dem samt Lina som går på college där. Det vore så himla roligt! Och när killarna sen åker vidare så är det bara en månad kvar till min kärlek kommer hit! Längtan är stor och det känns verkligen skönt att ha något att se fram emot tillsammans.

Jag skänker många tankar till er där hemma ska ni veta, era kommentarer och meddelanden värmer mer än ni kan ana. Stort tack också till er som så lydigt skickade snälla och peppande ord till Ellen som jag önskade. Det gör mig stolt att jag har så fina människor i mitt liv som kan göra en sådan sak till en, för er, främmande person. Jag kan intyga från Ellen att det var mycket uppskattat.

Stor kram till er alla!

En bild på Ellen och mig från helgen.

Älskade familj.

Om exakt en vecka så är min familj här. Det känns så overkligt och lustig att en så stor del av mitt liv i Sverige ska knytas samman med mitt liv här i USA. När de kommer hit så var det exakt två månader sedan jag vinkade av dem hemma i Sverige. På ett sätt så känns det som att det har gått en evighet sedan dess för det har hänt så mycket med mig. På ett annat sätt så känns det som att jag nästan nyss kom hit för jag har fortfarande så otroligt mycket kvar att se och lära mig här. Under den här tiden har jag också på riktigt förstått hur otroligt lyckligt lottad jag faktiskt är som har dem.

Nu längtar jag så mycket efter dem att jag tror jag spricker!

"One more kiss, please?"

Hej på er fina!

Efter att ha läst igenom mitt förra inlägg här och fått några oroliga meddelanden så måste jag bara förtydliga lite. Jag var väldigt trött när jag skrev inlägget igår, vad jag ville få fram var helt enkelt att det är otroligt mycket känslor som sprudlar och spökar i min kropp här hela tiden. Vilket emellanåt är lite kämpigt att hantera. Hemma i Sverige när jag har en dålig dag så har jag alltid min trygga familj och vänner som känner mig utan och innan att luta mig emot. Här tvingas jag att tackla det mer på egen hand, vilket såklart är betydligt tuffare men också mer lärorikt och nyttigt för mig. Ni behöver alltså inte oroa er, jag trivs, mår bra och krigar vidare!

Jag har haft en otroligt bra jobbvecka så här långt vilket glädjer mig. I början när jag kom hit så hade jag lite problem med att R var trotsig och testade mina gränser för fullt. Det är givetvis ett normalt beteende för en 5 åring, men tufft att hantera när man kommer som ny. Särskilt när man egentligen pratar ett annorlunda språk och helst vill vara så snäll som möjligt för att bli omtyckt direkt från start. Hur som helst så bestämde jag mig för att sätta jag ner foten och det har börjat ge resultat. Istället för att få se sura miner som jag förväntat mig så har det ingett respekt, vilket i sin tur också gör att jobbet blir lättare för mig. Vi busar för fullt och skrattar oftast genom dagarna tillsammans, och när man får frågan om en extra godnatt puss så känns det som att det är det bästa betyget man kan få.

  En bild ifrån i fredags då jag var hemma hos en jättetrevlig kompis från Schweiz, Sarah som sitter till vänster. Till höger har vi ju Ellen och i mitten Jasmin som också är från Schweiz. Härlig kväll!

Tillbaka.

Hej nära och kära,

Det har gått ett par dagar sedan jag skrev här senast. Satte mig faktiskt ner i söndags och försökte få ner ett par rader åt er men det gick inte. Det var som om en tjock dimma hade lagt sig i min skalle och jag hade svårt att sätta ord. Jag har känt mig förvirrad och inte riktigt varit mig själv de senaste dagarna, humöret har skiftat mer än vanligt här borta. Ena stunden har jag känt mig så löjligt stolt över mig själv som tagit mig hit, och att jag trivs bättre än vad jag kunnat hoppats på. Och så har jag fått fantastiska lyckorus när jag vandrat ner för de höstfärgade gatorna. Sådana lyckorus som jag får när Anton brukar komma och krama om mig extra hårt när jag minst anar, eller när jag skattar högt och på riktigt från djupet av hjärtat med mina bästa vänner. Andra stunder har jag tittat på min värdfamilj, känt mig tacksam och lett stort åt deras kärlek, samtidigt som jag inte kunnat låta bli att känna en liten klump i magen som fått mig att fundera på varför jag här när de jag älskar mest faktiskt är 680 mil ifrån mig.

 Min finaste vän, stöttepelare och trygghet här borta - Ellen, har dessutom gått in i så kallad "rematch" eftersom hon av olika anledningar inte trivs bra i sin värdfamilj. Det innebär att hon kommer flytta från sin dem och hon kan då hamna hos en ny var som helst i landet. Jag önskar givetvis henne det allra bästa, för det är hon värd, men jag kan inte låta bli att känna mig lite ledsen av tanken att vi kanske inte kommer kunna spendera året tillsammans här så som vi trott och hoppats på. Trots allt så finns de goda förutsättningar för henne att hitta en ny bra familj, och förhoppningsvis inte för långt borta heller. Och jag ska göra vad jag kan för att hjälpa henne. Enda sedan vi sågs första gången för ambassad besöket i Stockholm så har jag känt på mig att hon skulle finnas med under hela min tid här borta, och det gör jag trots allt faktiskt fortfarande. Hoppas att min magkänsla stämmer.

För övrigt så har jag kommit in i min amerikanska vardag allt mer nu och börjat vänja mig vid den, så nu längtar jag efter lite mer äventyr igen. Jag reste ju fram för allt för att jag visste att jag ville leva och upptäcka. Vad jag inte visste innan jag åkte var dock att det här året också handlar om att jag ska lära känna mig själv bättre, se nya sidor och förstå mer och mer av Emelie. Nästan varje dag sedan jag kom hit så ställs jag inför nya utmaningar och situationer, jag gör bort mig och jag tvingas sträcka på mig igen. Även om man oftast försöker skratta åt sina misstag och lära sig av dem så skulle jag ljuga om jag sa att det vore lätt alla gånger. Jag väljer iallafall att tro på att de en dag kommer att göra mig till en starkare person.

Det här är vårt år.

"She turned her can'ts into cans, and her dreams into plans"

 

Födelsedagsfirande.

När jag drog upp persiennerna i morse och såg att det var strålande solsken ute så visste jag att det skulle bli en bra dag. Hösten har börjat göra sig märkbar på riktigt här nu och det har regnat och varit kyligt i ett par dagar, men idag kunde man utan problem lämna höstjackan hemma. En stund efter att jag hade skickat iväg pojkarna till skolan så åkte jag till Cabot's för att möta upp Sofia, Sandra och Ellen. Vi hade tillsammans med Victoria kommit överens om att överraska Julia där eftersom det var hennes födelsedag. Så vi firade givetvis i sann Cabot's-anda, med glass i stora lass alltså. (Victoria har bestämt sig för att prova alla sorter innan vi åker hem igen, och det är måååånga kan jag tala om) Julia blev glad och överraskad av att vi fanns på plats eftersom hon inte visste att mer än Victoria och Miriam kunde följa med, och vi åt glass så det till sist nästan sprutade ur öronen på oss. Allt blev mycket lyckat helt enkelt.

Travel notes.

Idag fick jag ett grönt paket från Sverige på posten. Jag blev såklart överlycklig, och supernyfiken när jag såg att det var Elins handstil på brevet. Därför beslöt jag mig för att öppna det på direkten, och inuti så fanns det här:

 En sanslöst fin kompass-berlock som ska symbolisera resor, att finna sig själv samt sin självständighet. Ska låta den hänga i mitt Thomas Sabo armband som jag har på mig nästan varje dag. (Den fina silverfågeln har jag fått från Farmor och Farfar. Jag vet förresten att ni läser bloggen, så hej och stor kram till er båda!)

 Och så den här finfina boken. Elin har köpt en likadan till sig själv och Lovisa också, och tanken är att vi här i ska skriva om alla våra upplevelser på olika håll runt om i världen. Då kan vi lättare komma ihåg allt som händer och på så vis också dela med oss av alla våra äventyr när vi blir återförenade igen om ett par månader. Riktigt bra grej tycker jag. Tack, underbara vän!

Salem.

Igår stod ännu en amerikansk högtid på kalendern, det var"Columbus Day" som infaller här varje år den andre måndagen i Oktober. Som ni kanske kan förstå med tanke på namnet så uppmärksammar man alltså Christopher Columbus ankomst till Amerika. Immigranter från Italien var nämligen så stolta över sin landsman att de beslöt sig för att detta var något att fira, vilket man nu också har gjort sedan Roosevelt utropade dagen till just "Columbus Day". För de flesta amerikanarna innebär det nuförtiden dock inte mycket mer än en extra dag ledigt från jobb och skola. För mig innebar det ett par extra timmar att underhålla och ta hand om pojkarna under dagen. När jag blev ledig för kvällen så åkte jag och mina vänner dock på ett litet äventyr för att besöka småstaden Salem som ligger ca 40 minuters bilfärd norr om Boston. Staden är väldigt kände pga de beryktade häxprocesserna som pågick där för hundratals år sedan, och nu när det närmar sig halloween är så pågår därför diverse olika firanden i staden. Vi kände oss såklart tvungna att kolla in det här stället, men dessvärre så visade sig att vi var ute i lite fel tid och på fel dag. Nästan precis när vi var framme så stängde allting. Vi hann iallafall titta in i några små knäppa butiker och gå på en liten spökvandring. Enligt min värdfamilj så ska det vara superfestligt att åka hit under helgerna , och vart man än går då så ska det tydligen finnas människor som är utklädda i rysliga dräkter. Slutsats: jag måste åka tillbaka.

 Precis innan vi skulle bege oss hemåt så hittade vi till en liten butik som sålde massa Harry Potter prylar. Gissa om jag blev eld och lågor? Nästa gång vi kommer dit ska jag se vilken trollstav som väljer mig....