Au pair möte.

Idag har vi haft dagen fullbokad av playdates. Först träffade jag och R hans bästis och hans ena amerikanska nanny som är jättetrevlig. Efter det hämtade vi upp Z från skolan och så kom min au pair vän från tyskland, Esther, över med sin pojke. Det har alltså varit full rulle här i huset! Nu ser jag fram emot en helg med lite mer ledig tid.

Ikväll ska jag på mitt första au pair möte här borta. Det är alltid kul att träffa min knäppa LCC (Local Child Care Coordinator) Ryan, men framför allt ser jag framemot att möta fler au pairer som bor här i området. Ha en fin helg så hörs vi!

Cheesecake factory.

Jag har haft en jättetrevlig kväll på cheesecake factory med några vänner. Dör lite för deras bakelser, åt en med hallon-/citronsmak och vitchoklad idag. Kändes dessvärre som att jag skulle spricka efteråt.

Skypeade med familjen och Anton tidigare idag också. Vi planerade lite inför deras kommande besök här. Längtar så otroligt mycket efter dem! Mamma berättade även att de bokat vårt boende i New York nu (de sista dagarna av veckan de är här i USA ska spenderas där) och vi kommer bo i en stor lägenhet på Manhattan. Vid Wall street. Det kan knappast bli bättre?

 Nu är jag så trött att jag snart börjar se i kors! Godnatt och godmorgon på er.

Tid

Jag har ju glömt att visa er mitt senast inköp.

Det är ett dubbel-armbandsur. Så himla fint och bra att ha när ens pojkvän och många andra man tycker om bor långt borta där tiden är lite annorlunda.

Försoningsdagen

Så, då har jag upplevt mitt livs första Yom Kippur! Dagen har väl inte direkt känts överväldigande eftersom pojkarna och jag, till skillnad från de andra, har fått äta och leka för full rulle som vanligt. Ikväll var vi som sagt iallafall bjudna till min värdpappas föräldrar, pojkarnas farmor och farfar, för att bryta fastan vilket de kallar för något så påhittigt som "Break fast meal". Ja. Breakfast. Alltså bjöds det på en frukost/brunch liknande buffé med allt ifrån bagels till scrambled eggs, diverse frukter, sallader osv. Och så ett fantastiskt dessert bord. Vi var cirka 30 personer i deras lägenhet, både släkt och vänner och alla var otroligt välkomnande och trevliga. Mina värdföräldrar och de närmsta ifrån deras släkt som jag träffat tidigare introducerade mig glatt och vänligt inför de andra som var där, vilket såklart kändes jättebra. När pojkarnas farmor såg mig komma sprang hon fram och gav mig en stor kram, farfarn sa att dom hade saknat mig sedan vi sågs sist och dem bad mig att berätta om vad jag hunnit se av Boston så här långt. Varje gång vi träffas är de noga med att fråga mig hur jag har det, hur jag trivs och hur det går med mina vänner. Är så in i bombens glad över att jag har hamnat hos så genuint goda människor!

Hittade förresten en teckning idag som R ritat där vi alla som bor här i huset fanns med. Hans mamma, pappa, bror, han själv. Och så jag. Jag gav honom beröm för den och då sa han "Tack! Ser du? Jag har ritat hela familjen Emelie". Det är inte helt lätt att flytta rakt in i en ny familj, de vill ju att man ska känna sig hemma och trivas men samtidigt så känner man sig ibland liksom lite i vägen... Och då blir man extra glad för de här små sakerna.

 Är väldigt försiktig med att fota och lägga ut bilder på familj och släkt här eftersom jag inte ännu vet hur de ställer sig till det. Vågade iallafall ta fram kameran och fota lite av maten.... Den sista kakan var som en gigantisk kanelbulle. Alltså så himla god.

Yom Kippur

Dagen har rullat på bra, jag och pojkarna har bestämt oss för att tisdag ska bli våran bakdag. Förra veckan gjorde vi tigerkaka och idag kladdkaka med marabou bitar och vitchoklad frosting. Här får killarna nämligen dessert varje kväll efter middagen, något som man kan ha delade åsikter om, men de äter åtminstone väldigt hälsosamt i huset annars. Iallafall så slank den ner väldigt fort och det ser jag som ett gott betyg.

Imorgon ska vi fira en judisk högtid här, Yom Kippur, även kallad försoningsdagen. Under den här dagen så fastar alla judar och med stort allvar så tittar man tillbaka på det gångna året och vad man kan ha gjort för misstag, samtidigt som man lovar att bli en bättre människa. Familjen jag bor hos är inte särskilt troende, vi firade tex inte alls in det judiska nyåret som var för tio dagar sedan och de följer inte kosher. Men de har bestämt sig för att medverkar under Yom Kippur iallafall eftersom det är den allra viktigaste högtiden inom judendomen. Imorgon är de alltså lediga från jobb och skola för att fasta. Senare på kvällen när det är dags att bryta fastan är vi bjuda till min värdpappas föräldrar på en riktig festmåltid. Det ska bli spännande att få en inblick i hur det hela går till.

Nu ska jag på kvällsfika med några vänner i Wellesley!

 Bjuder på en bild på min vackra syster som jag är så stolt över. Fick ett roligt mail av henne idag, hon har kommit med i skådisgruppen i skolans spex! Så himla kul.

Och så en mindre vacker bild på oss båda som ger er en mer rättvis bild av hur vi egentligen är.....

24 September

Hallå ja!

Första dagen på veckan är nu avklarad. Jag började dagen med ett pass på gymmet, efter det har jag mest haft och stå i med olika ärenden osv. När R slutat skolan så blev vi dock spontant inbjudna till hans bästis hus så dom kunde leka tillsammans, och så jag kunde hänga med hans ena nanny Mimmi som förövrigt är världens charmigaste dam på sisådär 60+. Men det finns krut i den där gumman det kan jag lova er. Vi hade jättetrevligt och jag ser verkligen framemot att lära känna henne bättre, vilket jag lär få göra eftersom pojkarna ses ett par gånger i veckan. Jag tror att hon kan lära mig mycket om både det ena och det andra.

Ikväll har jag träffat Sarah inne i Newton Center, hon åker härifrån på måndag vilket såklart känns tråkigt. Men hon gör vad som känns bäst för henne och jag tror säkert att vi kommer ses igen! Köpte förresten den finaste grejen idag, ska visa er vad det är när jag har laddat kameran.

Godnatt! Eller godmorgon..?

Glada nyheter

Eftersom jag har jobbat den här helgen så har mina lediga timmar faktiskt mest ägnats åt att vila. För första gången på väldigt länge har jag också vaknat upp och känt mig helt utvilad. Snacka om välbehövligt. Ellen kom hit igår kväll och höll mig sällskap när barnen hade somnat och vi laddade upp för en perfekt hemma kväll fylld av diverse godsaker. Frozen yogurt, färska bär, philadelphia med vitchoklad smak och så vidare... YUMMI. 

Hela min söndag har jag dock varit ledig så imorse bestämde jag och Ellen oss för att gå på vårt första grupptränings pass på YMCA, träningscentret där vi ska skriva in oss. Jag skulle ljuga om jag sa att det gick smärtfritt för jag antar att de första lata veckorna i USA har att sina spår, men nu är det slut på det och det känns fantastisk skönt att äntligen komma igång igen. Efter passet och en välförtjänt dusch tog vi oss till Natick mall som New England största shopping center. Behöver jag tillägga mer om jag säger att vi lyckade gå vilse där? Efter ett par timmar i diverse butiker beslöt vi oss iallafall för att avklara vårt första besök på Cheesecake Factory, restaurangkedjan som här är känd för sina gigantiska matportioner och ljuvliga bakelser. Därefter var det dags åka vidare igen för att möta Caroline och Victoria och bege oss på drive in bio. För att komma till bion visste vi att vi skulle behöva köra i en halvtimme men eftersom det var årets sista visning och "Hitta Nemo" stod på schemat så kände vi att det var ett måste. Väl framme så började vi dock ana att något inte stod riktigt rätt till.... Vi var nämligen den enda bilen som fanns där. Det visar sig då att det har blivit något slags missförstånd så avslutning var alltså på lördagen. Surt kan man tycka, men det gjorde inte så mycket för vi beslöt oss för att öppna upp backluckan iallafall och ha picknick där, så trots allt blev det en lyckad kväll ändå!

När jag kom hem så anslöt jag mig till min värdföräldrar som satt i soffan framför tv:n och tittade på kvällens football game, New Englands Partiots mot Baltimore Ravens. Sporten verkar rätt så komplicerad med många olika svåra regler, men dem förklarade glatt för mig iallafall. Nästa helg planerar vi att eventuellt gå och se en college match live!

Men det bästa med den här dagen var ett mail som jag fick från Mamma. Hon, Pappa och Evelina har bokat biljetter till USA. Den 26 Oktober kommer dem alltså till Boston och stannar i en vecka. Det känns så overkligt, men samtidigt är jag så otroligtmegabaotasuperGLAD! Älskade la familia. Som jag längtar!

Lugn fredag

Igår kväll när jag slutat jobba så kom Ellen hit och höll mig sällskap. Vi laddade upp med tigerkaka som jag och pojkarna hade bakat under dagen (som förövrigt blev succé!) och svenskt lösgodis. Inte fy skam? Mamma hade nämligen skickat ett paket till mig i veckan med bland annat lite svenska godsaker. Hade först tänkt spara det till en nödsituation... Men vad sjutton, jag får väl hoppas på att få något mer paket då. Iallafall så tittade vi på Björn Gustavssons film och vek oss av skratt flera gånger vilket var välbehövligt.

Idag fick familjen hit några vänner från New York som ska stanna här över helgen, det innebär att jag har en extra liten två åring att ta hand om på kvällarna när de andra är ute och roar sig. Men det är ett riktigt litet charmtroll så det gör inte så mycket. Imorgon under dagen så ska jag testa ett gym som ligger här i närheten. Det ska bli så otroligt skönt komma igång ordentligt med träningen igen!

För att ge er lite sport relaterade bilder... 

De här är tagna det sista året då jag medverkade i Lund Super Bowl, Sveriges största gymnasieevenemang. De största skolorna i Lund tävlar då emot varandra i "mattrugby" och eftersom det finns en djupt rotad hatkärlek emellan skolorna där så brukar det alltid vara otroligt festligt. Stämningen är på topp och adrenalinkicken man får på planen när tusentalspersoner är på läktan är fantastisk. Sista året medverkade jag inte bara som spelar, utan även som coach för tjejlaget.

Min söndag

Nu är det snart helg igen, och det har ju hänt så himla mycket den här veckan att jag inte ens har hunnit berätta färdigt för er om min förra helg. I söndags hade jag och Ellen iallafall bestämt oss för att ta oss över till Cambridge och se lite utav college områdena som ligger där. I Cambridge finns bland annat Massachusetts Institute of Technology, Harvard University och Radcliffe som alla tre är bland USA och världens främsta universitet. Bara tågfärden över Charles River, floden som går i mellan Boston och Cambridge, var fin i sig. Eftersom det var en vacker dag så var det mycket liv och rörelse och fullt utav segelbåtar som trängdes i vattnet. Väl framme köpte vi varsin kaffe och började vår upptäcktsfärd. Vanligtvis när man reser så vill man ju gärna lägga upp en plan för att hinna se så mycket som möjligt på rätt så kort tid. Men så gör jag inte riktigt här i Boston. Även om det fortfarande känns overkligt att vi faktiskt kommer vara här i ett år, så känns det iallafall inte lika stressigt att hinna se och uppleva allt nu direkt. Dessutom så har jag märkt att ett riktigt roligt sätt att se en ny stad på det är faktiskt att bara ta sig till ett nytt område, och helt enkelt se vart du hamnar. Prata med butiksbiträden eller personen som står bakom dig i kön när du ska handla ditt kaffe. Eller som jag och Ellen, med gatukonstnärer. Fråga vad det finns att se i området och vad de rekommenderar för restauranger, då hamnar man ofta i oväntade situationer och får sällan tråkigt!

 Vet inte riktigt vad jag ska säga? Det väl iallafall trevligt att vi delar intressen och att jag inte är den enda som går med kameran i högsta hugg....

Vi tog oss till Harvard och mötte upp Sofia och Sandra där!

 En del utav Harvard. Kändes overkligt när man tänkte på vilka stora människor som utbildat sig här, Obama, Gates, Kennedy, Zuckerberg, för att bara nämna några.....

 Det var den utomordentliga söndagen!

Bakelibaka

Hej på er!

Idag ska ta mig till affären och handla lite ingredienser så att jag och killarna kan baka i eftermiddag efter skolan. Vi ska baka något gott från den svenska bakboken som jag gav till dem i välkomstpresent. När man bakar i USA annars så innebär det att man köper ett färdigt paket med pulver, tillsätter mjölk och så violá: klart! Visst är det smidigt, men också lite fusk enligt mig. Och fusk duger ju sällan så jag måste visa familjen hur det egentligen ska gå till till. Uppföljning kommer senare, så länge får ni bilder från när jag och Victoria var på Cabot's. Har ju glömt visa det!

Supergirl

Även om det fortfarande känns tungt så har jag börjat smälta gårdagens olycka. Pojkarna har lekt som om ingenting hade hänt och när jag tittar på dem känner jag att jag inte kan vara tacksam nog för att vi hade turen med oss. Så tack ödet för den här gången! Även om du skrämde skiten ur mig. En mekaniker har varit här idag också och det verkar tyvärr bli dyrare att reparera skadorna än vi hade hoppats på. Turligt nog så har vi försäkringen som täcker det mesta iallafall. Och trots allt så ju bilen bara ett materiellt ting, ett söndrigt barn hade inte gått att laga lika lätt. Ryslig tanke.

Ellen var här hos mig i morse och vi gick en promenad tillsammans. Vad skulle jag gjort utan henne här borta? Även om familjen stöttar mig otroligt bra och gör allt för att jag ska känna mig hemma så är det ibland svårt att uttrycka exakt hur man känner och menar på engelska, och då finns Ellen här. Kloka, fina, snälla, braiga Ellen som får mig bättre tankar. Hon har funnits med sedan dag i USA, och jag vet hon kommer vara kvar till den sista. Förhoppningsvis även långt därefter. Både hon och jag har efter knappt tre veckor gått igenom förfärliga saker här borta, men vi har åtminstone gått ur de starkare. Och den som slutar vara bättre, den slutar att vara bra.

Efter detta året kommer jag vara en supergirl.

 

Ett stort tack till er där hemma också som skickat sms, mail osv. Det är guld värt ska ni veta!

Mardrömmen

Idag har varit en av de värsta dagarna i mitt liv. Och definitivt den värsta dagen här i USA. Det som absolut inte får hända när du kör någon annans bil eller ännu värre, har ett barn i baksätet, har hänt. Idag har jag krockat.

R och jag hade haft en riktigt bra och rolig förmiddag tillsammans hemma eftersom han var ledig. Jag kände att vi äntligen har börjat konekta allt mer, och jag höll på att skratta ihjäl mig då jag kom på honom stående i mitt badrum för att prova mitt smink. Tiden bara flög förbi och jag glömde hålla koll på klockan, och så plötsligt inser jag att vi är sena till upphämtningen på Z's skola. Jag får genast förfärligt dåligt samvete och börjar stressa upp mig för att få R i ordning så vi kan hämta Z. Jag har alltid varit dålig på att hantera stress, och så är jag otroligt mån om att jag vill göra ett bra jobb så det kändes så hemskt att veta att han troligtvis stod där helt ensam och väntade på oss. R trotsar och vill inte lämna leken som hann är mitt uppe i så jag bli irriterad och upprörd eftersom jag vill komma iväg så fort som jag bara kan. Skolan ligger ca en 10 minuters promenad bort så vi brukar alltid gå eller cykla dit egentligen, men eftersom vi redan var sena bestämde jag mig för att vi skulle ta bilen. På denna korta sträckan hinner jag alltså krocka med en annan bil. Varken R, jag eller kvinnan som satt i den andra bilen har så mycket som en liten skråma på kroppen. Skadorna på bilarna verkar det dessutom som att försäkringen täcker, så även om jag för tillfället mår riktigt dåligt och helst vill gräva ner mig så antar jag att det kunde ha varit värre. Någon hade kunnat skada sig, men nu är vi okej och det är väl trots allt det viktigaste.

När olyckan hade inträffat vände jag mig genast om för att se så att min lille vän i sätet där bak var okej. Det var han. Han var givetvis chockad men han hanterade verkligen situationen exemplarisk för att var ett barn, inte en tår föll han. Vi gick ut ur bilen och mötte kvinnan vars bil vi rykt ihop med. Hon var också okej och hade redan fått upp sin telefon och ringt till 911 för att få hjälp med utredningen. Jag tittar på bilen och ser att den har fått stryk där fram på ena sidan, vid lampan. Jag frågar R om och om igen ifall han är okej "Ja, jag är okej. Men bilen är ju lite sönder Emelie". Det ser ut som att hennes bil är skadad på samma ställe. Eftersom jag var otroligt stressad när vi lämnade huset glömde jag min väska som jag alltid annars bär med mig, väskan med min mobiltelefon samt plånboken med körkort. Minuterna fram tills dess då polisen kom kändes som en evighet. Jag visste ju att ett barn fortfarande väntade på mig på skolan och så hade jag dessutom ett barn som satt i den kraschade bilen. Och där stod jag mitt i allt kaos, ingen aning om vad jag ska göra, skakande p.g.a av rädsla och panik. Utan telefon. Jag kände att tårarna var riktigt nära men att jag var tvungen att svälja dem, för R's skull. Den andra kvinnan som var inblandad i olyckan erbjöd sig att låna ut sin telefon så jag kunde ringa min värdmamma, men jag fick inget svar då hon befann sig på jobbet. Efter en stund kommer en kvinna ut från huset som ligger där olyckan skedde. Hon var otroligt vänlig och sa att hon kände till min värdfamilj eftersom hon har en pojke som går i samma skola som Z. Hon tröstade, lugnade ner mig och hjälpte dessutom mig att ta hand om R samt att kontakta min värdmamma. Hon dök då upp snabbare än jag kunde blinka. Tillsammans löste vi det praktiska med polisen och övriga inblandade, därefter åkte vi hem. Chockade, men oskadda.

Jag har varit helt förstörd idag efter olyckan, men både pojkarna och mina värdföräldrar har varit så otroligt stöttande. Dom har inte varit arga, bara tröstat, försökt få mig att tänka på annat och sagt "Det är hemskt. Det känns som en mardröm just nu. Men det kunde ha varit så mycket värre. Ni kunde ha skadat er. Och imorgon är en ny dag" 
R har lånat ut sina favorit gosedjur, och Z har gjort allt vad han kan för att försöka få mig på bättre humör. Trots detta så har tanken flera gånger slagit mig att jag borde åka hem. För jag har hamnat i en sådan bra och fin familj här men att jag bara ställer till det för dem. Jag har alltid varit en klumpig, s.k. olycksfågel, men att jag skulle ställa till det så här bara efter knappt tre veckor... Skuldkänslorna som jag känner är otroliga. Det är så lustigt för jag har flera gånger tänkt för mig själv att jag har haft sådan tur med allting så här lång, och då nästan fått nypa mig i armen. Det har liksom känts som att allting nästan har varit för bra för att vara sant då jag har hört så många skräckexempel ifrån andra au pairer, och att det då bara måste hända mig något dåligt snart också. Och så händer detta.

Men även om jag ofta är otroligt hård mot mig själv så ger jag sällan upp. Jag har en liten krigare inom mig, och när jag nu har börjat smälta det hela så inser jag att dom faktiskt har rätt. Det är hemskt, men det kunde ha varit värre. Jag får se detta som ett så kallat "wakeup call", och en sorts läxa för mig att lära. En läxa som jag sent kommer glömma.


Var rädda om varandra och ta hand om de ni älskar

Bilder från min lördagskväll