So far, so good

Idag är det exakt en vecka sedan jag lämnade Sverige. En vecka sedan jag vinkade av min trygga  familj och mina underbara vänner hemma i Sverige. En vecka sedan jag stod med armarna runt Antons hals på Kastrups flygplats och grät som ett barn och trodde att jag nästan skulle dö. Det är så lustigt hur kroppen fungerar. Jag skakade, grät och skrattade om vartannat. Ena sekunden kändes det som att jag skulle kräkas av illamående och jag tänkte att "Fan, jag skiter i detta. Jag stannar här" Men det gick ju inte, för jag funkar inte så  Har jag bestämt mig för att jag ska klara av något så gör jag det. Det bara är så. Och det påminde Anton mig om. Världens bästa Anton. Han pussade på mig, torkade mina tårar och drog händerna genom mitt hår och sa att vi kommer klara det för att vi har bestämt oss, och att det kommer bli mitt äventyr men att jag måste vara stark.

Det är en vecka sedan jag lämnade Sverige men det känns som en evighet. Det är så otroligt mycket nya saker varje dag. Nya saker att lära, ta in och förstå. Nya saker att ta hänsyn till, nya rutiner, nya människor. Hittills klarar jag mig bättre än jag ens vågat hoppas på. Familjen är otroligt omhändertagande och förstående. Det märks så tydligt att de verkligen bryr sig om mig och att de vill att jag ska ha det bra. De har med stor glädje visat mig runt i området där vi bor, tagit mig in till stan för att hänga i de bästa parkerna och för att äta där den godaste glassen finns. De tar mig till affären för att jag ska få chansen att välja vilken mat jag vill ha, även om jag påminner dem gång på gång att jag äter vad som serveras. De glädjes åt mig när jag planerar in träffar med nyfunna vänner eller går på promenader för att lära känna det nya området. De pratar gott om mig inför sina släktingar och intresserar sig för mitt hemland. De letar upp kartor över tågsystemen och ordnar en gps till min bil så att jag utan problem ska kunna ta mig till vänner, affärer och barnens skolor.

Ikväll tog de med mig på familjemiddag hemma hos farföräldrarna där jag fick träffa flera släktingar. Dem bodde i en superflott våning och det bjöds på mat som var alldeles utsökt. Alla var så trevliga, roliga och tillmötesgående. Det blev mycket skratt och jag tänkte flera gånger under kvällen att jag är så otroligt tacksam över att jag har haft turen att hamna hos så bra människor. Hos människor som är så kärleksfulla, lättsamma och har lätt till skratt. Jag märker att pojkarna börjar ty sig allt mer åt mig också. Z är en supersmart kille som med glädje lär mig saker varje dag. R kan få mig att skratta bara genom att ge mig en blick.

Magkänslan är min bästa vän och det var den som tog mig hit, och det är den som säger att jag kommer ha det bästa året i mitt liv. Och jag tänker lita på den även den här gången.