Hej på er!
Även om det bara var tre dagar sedan jag skrev här senast så har det hunnit hända otroligt mycket sedan dess. Turen till New York city och Manhattan var om möjligt bättre än vad jag någonsin kunnat föreställa mig! Jag var nästan säker på att jag skulle gilla det. Men alltså, herregud vilken stad. Och så kan jag säga även om jag såg det mesta från ett bussfönster! Det finns inget annat som jag någonsin sett förut som går att jämföra med den här staden. Inte London, inte Paris, inte Bankok, inte Dubai, inte Kuala Lumpor, inte Berlin, inte Kairo. Det var magiskt! Jag ska verkligen se till att spendera så mycket som möjligt av min lediga tid där nu när jag kommer bo så pass nära. Det tog oss ca 1,5 timme med buss att åka från Long Island in till Manhattan där vi på första stoppet fick gå av och träffa vår guide för dagen. Först tog hon oss till en färja som gick ut mot frihetsgudinnan, därifrån hade man också fantastisk utsikt över the Manhattan skyline. Efter färjan fick vi gå upp på bussen igen och hon guidade oss genom Manhattan, times square osv fram till Rockafeller Centre. Vi hade i förväg köpt biljetter så vi skulle kunna åka upp dit vilket jag nu i efterhand är otroligt glad att jag gjorde. Utsikten därifrån var överväldigande. Efter besöket uppe i centret hade vi ett par timmar att spendera på egen hand, det kändes lite stressigt eftersom vi hade otroligt mycket som vi ville hinna med. Samtigt som vi höll på att dö av hunger då lunchen vi fått på bussen inte var särskilt mycket att hurra för... Lyckligtvis vet jag att jag kommer kunna åka dit igen, tillskillnad från dem som kommer spendera sin tid på västkusten tex.
Dagen efter turen in till city var dagen med stort D. Dagen då jag skulle möta min värdfamilj. Från Long Island till Newton/Boston tar det ca 5,5 timmar med buss, och under 5,5 timmar hinner man bli nervös. Riktigt nervös. Som tur är hade jag 25 st andra med mig i bussen som gick igenom exakt samma sak. När det var 30 minuter kvar av resan uppmanade busschauffören oss att ringa till våra värdfamiljer eftersom vi hade haft så pass bra flyt i trafiken att vi skulle vara framme en halvtimme tidigare än beräknat. Alla blev genast väldigt spända och letade fram sina telefoner. Flera stycken hade problem med att nå fram men lyckligtvis fick jag svar, och det var inga problem för dem att jag anlände lite tidigare. Pust. När vi sen kom fram till busstationen där familjerna blivit ombedda att hämta upp oss så stod där ingen. Tomt. Noll. Panik. Vi började iallafall packa ut våra grejor och hittade en plats i skuggan där vi kunde vänta. Det var otroligt varmt så svetten rann och varje gång en bil körde förbi blev vi hysteriska "Kan det vara dom?Är det min familj?Kommer de känna igen mig?" Efter fem minuter blev den första tjejen upplockad och kort därefter rullar en svart stor Honda in på parkeringen. Min magkänsla säger att det är dom, i den där bilen. Personerna som sitter där fram tittar förvirrat mot folkmassan av au pairer och i baksätet sitter två pojkar. Jag ser att det är dom! Jag går emot dem och förardörren öppnas, ut kommer min värdpappa med ett leende på sina läppar och öppna armar "Hi Emelie, I'm Drew. It's so nice to finally meet you!"
Strax efter honom kommer en mörkhårig och söt liten pojke fram, han är inte de minsta blyg så han hälsar direkt och säger "Hi Emelie! You're from very far far away. Did you know that?" och ger mig en kram. Bakom honom står en längre ljushårig pojke som är lite mer försiktigt. Han studerar mig medan jag hälsar på hans lillebror men sen kliver han fram och ger mig en kram han också. Mamman i familjen har ett stort leende på läpparna, hon kramar om mig och sen hjälper de mig med mina väskor in i bilen. Vi rullar iväg, förbi folkmassan med tjejer som vinkar i luften och önskar mig lycka till, på väg mot mitt blivande hem. På väg mot mitt äventyr.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar