På ett annat sätt så känns det som att tiden bara har gått otroligt fort. Hela våren har jag dessutom så fullt upp så det lär bara rulla på ännu fortare framöver. Det skrämmer mig lite, det är ju så mycket man vill hinna med här samtidigt som man vill hinna njuta av tiden och bara vara. Jag tror att jag kommer känna mig rätt färdig med det här jobbet när det väl är dags så tankar om vad som ska hända när jag sen är hemma börjar dyka upp huvudet och det gör mig lite stessad. Vad vill jag egentligen? Plugga? I så fall, plugga vad? Eller ska jag vänta ett tag till och söka ett nytt jobb? Bo hemma eller skaffa lägenhet, och i så fall vart? Det är många frågetecken som jag måste försöka räta ut under de närmsta månaderna.
En sak är säker iallafall, jag kommer verkligen vara bättre på att uppskatta min omgivning när jag kommer tillbaka. Att ha de man älskar nära sig har varit en självklarhet för mig i hela mitt liv innan jag åkte hit men jag har verkligen insett nu hur otroligt viktigt det faktiskt är för mig. En sån liten sak som att bara få se mina vänner lägga upp bilder på facebook kan göra att jag känner ett sådant enormt behov av att bara ha de nära och kunna tala om för dem hur mycket de betyder för mig. Andra små saker som att bo i ett hus där kylskåpet alltid välfyllt och maten står färdig när det är dags för middag, utan att jag egentligen behövt lyfta så mycket som ett finger, är sådana saker som jag varit allt för bortskämd med tidigare och aldrig riktigt insett värdet av förrän nu. Jag längtar efter att bråka om kläder med min syrra, åka på galna äventyr med mina vänner, cykla genom blommande rapsfält in till Lund, lyssna på när mormor spelar piano, äta mammas mat, dansa med Anton...... Det är så mycket och många jag saknar så att det emellanåt faktiskt gör lite ont i mig.
Jag tänker på er där hemma varje dag och kan inte vänta till jag får krama om er igen!
