Halvtid.

Idag har jag varit i USA i sex månader, vilket innebär att jag om ytterligare sex månader påbörjar min resemånad eller sätter mig på ett plan hem mot Sverige. På ett sätt så känns det som att det var en evighet sedan jag stod och grät på flygplatsen med armarna kring Antons hals, och en evighet sedan jag anlände nervös och förvantansfull till au pair skolan. Det har hunnit hända så mycket i mitt liv och med mig sedan dess. Det är så roligt när jag tittar tillbaka i mitt bloggarkiv, så många saker som man i början pekade på och tyckte var häftigt som nu är en naturlig del av min vardag. Vad det gäller mig personligen så har jag verkligen tvingats skaffa mer skinn på näsa genom att ta hand om och vara en förebild för två små killar. När det i framtiden väl blir dags för mig själv att skaffa små knoddar (vilket lär dröja lääänge efter detta, haha) så kommer jag verkligen veta exakt hur de ska tas, så den som möjligen skulle kritisera min uppfostran kommer ju troligen få sig en omgång. Skämt åsido, men jag har fått så många bra erfarenheter som ingen någonsin kommer kunna ta ifrån mig.

På ett annat sätt så känns det som att tiden bara har gått otroligt fort. Hela våren har jag dessutom så fullt upp så det lär bara rulla på ännu fortare framöver. Det skrämmer mig lite, det är ju så mycket man vill hinna med här samtidigt som man vill hinna njuta av tiden och bara vara. Jag tror att jag kommer känna mig rätt färdig med det här jobbet när det väl är dags så tankar om vad som ska hända när jag sen är hemma börjar dyka upp huvudet och det gör mig lite stessad. Vad vill jag egentligen? Plugga? I så fall, plugga vad? Eller ska jag vänta ett tag till och söka ett nytt jobb? Bo hemma eller skaffa lägenhet, och i så fall vart? Det är många frågetecken som jag måste försöka räta ut under de närmsta månaderna.

En sak är säker iallafall, jag kommer verkligen vara bättre på att uppskatta min omgivning när jag kommer tillbaka. Att ha de man älskar nära sig har varit en självklarhet för mig i hela mitt liv innan jag åkte hit men jag har verkligen insett nu hur otroligt viktigt det faktiskt är för mig. En sån liten sak som att bara få se mina vänner lägga upp bilder på facebook kan göra att jag känner ett sådant enormt behov av att bara ha de nära och kunna tala om för dem hur mycket de betyder för mig. Andra små saker som att bo i ett hus där kylskåpet alltid välfyllt och maten står färdig när det är dags för middag, utan att jag egentligen behövt lyfta så mycket som ett finger, är sådana saker som jag varit allt för bortskämd med tidigare och aldrig riktigt insett värdet av förrän nu. Jag längtar efter att bråka om kläder med min syrra, åka på galna äventyr med mina vänner, cykla genom blommande rapsfält in till Lund, lyssna på när mormor spelar piano, äta mammas mat, dansa med Anton...... Det är så mycket och många jag saknar så att det emellanåt faktiskt gör lite ont i mig.

Jag tänker på er där hemma varje dag och kan inte vänta till jag får krama om er igen!