Även om det fortfarande känns tungt så har jag börjat smälta gårdagens olycka. Pojkarna har lekt som om ingenting hade hänt och när jag tittar på dem känner jag att jag inte kan vara tacksam nog för att vi hade turen med oss. Så tack ödet för den här gången! Även om du skrämde skiten ur mig. En mekaniker har varit här idag också och det verkar tyvärr bli dyrare att reparera skadorna än vi hade hoppats på. Turligt nog så har vi försäkringen som täcker det mesta iallafall. Och trots allt så ju bilen bara ett materiellt ting, ett söndrigt barn hade inte gått att laga lika lätt. Ryslig tanke.
Ellen var här hos mig i morse och vi gick en promenad tillsammans. Vad skulle jag gjort utan henne här borta? Även om familjen stöttar mig otroligt bra och gör allt för att jag ska känna mig hemma så är det ibland svårt att uttrycka exakt hur man känner och menar på engelska, och då finns Ellen här. Kloka, fina, snälla, braiga Ellen som får mig bättre tankar. Hon har funnits med sedan dag i USA, och jag vet hon kommer vara kvar till den sista. Förhoppningsvis även långt därefter. Både hon och jag har efter knappt tre veckor gått igenom förfärliga saker här borta, men vi har åtminstone gått ur de starkare. Och den som slutar vara bättre, den slutar att vara bra.
Efter detta året kommer jag vara en supergirl.
Ett stort tack till er där hemma också som skickat sms, mail osv. Det är guld värt ska ni veta!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar