R och jag hade haft en riktigt bra och rolig förmiddag tillsammans hemma eftersom han var ledig. Jag kände att vi äntligen har börjat konekta allt mer, och jag höll på att skratta ihjäl mig då jag kom på honom stående i mitt badrum för att prova mitt smink. Tiden bara flög förbi och jag glömde hålla koll på klockan, och så plötsligt inser jag att vi är sena till upphämtningen på Z's skola. Jag får genast förfärligt dåligt samvete och börjar stressa upp mig för att få R i ordning så vi kan hämta Z. Jag har alltid varit dålig på att hantera stress, och så är jag otroligt mån om att jag vill göra ett bra jobb så det kändes så hemskt att veta att han troligtvis stod där helt ensam och väntade på oss. R trotsar och vill inte lämna leken som hann är mitt uppe i så jag bli irriterad och upprörd eftersom jag vill komma iväg så fort som jag bara kan. Skolan ligger ca en 10 minuters promenad bort så vi brukar alltid gå eller cykla dit egentligen, men eftersom vi redan var sena bestämde jag mig för att vi skulle ta bilen. På denna korta sträckan hinner jag alltså krocka med en annan bil. Varken R, jag eller kvinnan som satt i den andra bilen har så mycket som en liten skråma på kroppen. Skadorna på bilarna verkar det dessutom som att försäkringen täcker, så även om jag för tillfället mår riktigt dåligt och helst vill gräva ner mig så antar jag att det kunde ha varit värre. Någon hade kunnat skada sig, men nu är vi okej och det är väl trots allt det viktigaste.
När olyckan hade inträffat vände jag mig genast om för att se så att min lille vän i sätet där bak var okej. Det var han. Han var givetvis chockad men han hanterade verkligen situationen exemplarisk för att var ett barn, inte en tår föll han. Vi gick ut ur bilen och mötte kvinnan vars bil vi rykt ihop med. Hon var också okej och hade redan fått upp sin telefon och ringt till 911 för att få hjälp med utredningen. Jag tittar på bilen och ser att den har fått stryk där fram på ena sidan, vid lampan. Jag frågar R om och om igen ifall han är okej "Ja, jag är okej. Men bilen är ju lite sönder Emelie". Det ser ut som att hennes bil är skadad på samma ställe. Eftersom jag var otroligt stressad när vi lämnade huset glömde jag min väska som jag alltid annars bär med mig, väskan med min mobiltelefon samt plånboken med körkort. Minuterna fram tills dess då polisen kom kändes som en evighet. Jag visste ju att ett barn fortfarande väntade på mig på skolan och så hade jag dessutom ett barn som satt i den kraschade bilen. Och där stod jag mitt i allt kaos, ingen aning om vad jag ska göra, skakande p.g.a av rädsla och panik. Utan telefon. Jag kände att tårarna var riktigt nära men att jag var tvungen att svälja dem, för R's skull. Den andra kvinnan som var inblandad i olyckan erbjöd sig att låna ut sin telefon så jag kunde ringa min värdmamma, men jag fick inget svar då hon befann sig på jobbet. Efter en stund kommer en kvinna ut från huset som ligger där olyckan skedde. Hon var otroligt vänlig och sa att hon kände till min värdfamilj eftersom hon har en pojke som går i samma skola som Z. Hon tröstade, lugnade ner mig och hjälpte dessutom mig att ta hand om R samt att kontakta min värdmamma. Hon dök då upp snabbare än jag kunde blinka. Tillsammans löste vi det praktiska med polisen och övriga inblandade, därefter åkte vi hem. Chockade, men oskadda.
Jag har varit helt förstörd idag efter olyckan, men både pojkarna och mina värdföräldrar har varit så otroligt stöttande. Dom har inte varit arga, bara tröstat, försökt få mig att tänka på annat och sagt "Det är hemskt. Det känns som en mardröm just nu. Men det kunde ha varit så mycket värre. Ni kunde ha skadat er. Och imorgon är en ny dag"
R har lånat ut sina favorit gosedjur, och Z har gjort allt vad han kan för att försöka få mig på bättre humör. Trots detta så har tanken flera gånger slagit mig att jag borde åka hem. För jag har hamnat i en sådan bra och fin familj här men att jag bara ställer till det för dem. Jag har alltid varit en klumpig, s.k. olycksfågel, men att jag skulle ställa till det så här bara efter knappt tre veckor... Skuldkänslorna som jag känner är otroliga. Det är så lustigt för jag har flera gånger tänkt för mig själv att jag har haft sådan tur med allting så här lång, och då nästan fått nypa mig i armen. Det har liksom känts som att allting nästan har varit för bra för att vara sant då jag har hört så många skräckexempel ifrån andra au pairer, och att det då bara måste hända mig något dåligt snart också. Och så händer detta.
Men även om jag ofta är otroligt hård mot mig själv så ger jag sällan upp. Jag har en liten krigare inom mig, och när jag nu har börjat smälta det hela så inser jag att dom faktiskt har rätt. Det är hemskt, men det kunde ha varit värre. Jag får se detta som ett så kallat "wakeup call", och en sorts läxa för mig att lära. En läxa som jag sent kommer glömma.
Var rädda om varandra och ta hand om de ni älskar
Du är världsbäst!!
SvaraRaderaVad skulle jag gjort utan dig?
SvaraRadera