Perspektiv och förhoppningar.

Jag har så mycket jag vill visa och dela med mig av till er men just räcker inte tiden riktigt till. Jag har påbörjat min intensivkurs på Harvar Extension School och efter bara en föreläsning så fullkomligt dränks jag i hemma arbete. Trots detta känner jag mig faktiskt väldigt taggad och motiverad över att vara tillbaka i skolbänken. Kursen pågår dessutom bara i tre veckor så jag ska nog stå ut, även om jag också har ett heltids jobb att tänka på. När jag sen har tagit mig igenom kursen så väntar en resa till Kanada, närmare bestämt Quebec. Har alltså en hel del skojigheter att se fram emot framöver också!

Annars då? Vi har intagit ett nytt år och för mig och så många andra så innebär det ju att man börjar fundera lite över sin tillvaro. Man tänker på vad som varit bra och mindre bra under det gångna året och man sätter upp mål och bygger upp förhoppningar vad som kan väntas av det nya. Jag kommer se tillbaka på år 2012 med blandade känslor. Främst är jag mäkta stolt över vad jag åstadkommit personligen. Att lämna familj, pojkvän och tryggheten där hemma för att flytta över Atlanten till ett främmande land och en ny stad var något jag länge var tveksam till. Det kändes läskigt att behöva lämna bekvämligheterna för att göra en sådan resa, helt ensam. Rädslan över att behöva ta avsked, att jag aldrig skulle få några vänner, att saknaden skulle bli för stor eller att jag inte skulle trivas med värdfamiljen gjorde att jag låg sömnlös många nätter. Men drömmen och längtan efter att få se och uppleva något helt nytt, träffa nya människor, resa och upptäcka, det vägde upp. Jag har alltid varit otroligt självkritisk och aldrig nöjt mig med resultat jag fått i skolan och så vidare, hur många gånger mina föräldrar och vänner än uppmuntrat och berömt. Att jag faktiskt hade modet att ge mig ut på denna resan har redan gett mig så otroligt mycket. Inte bara att jag fått en extra familj och nya vänner som jag vet kommer finnas med för en lång lång tid framöver, utan att jag för första gången faktiskt också  kan sträcka på mig själv och säga att jag är riktigt bra. Jag säger inte att livet hemma är en dans på rosor alla gånger, men vad jag fått uppleva och ta erfarenhet av här det har gjort mig så märkbart starkare. Några gånger har jag mött motgångar som verkligen fått mig att tvivla och gjort att jag varit nära på att ge upp. Det har fått mig att fundera på tryggheten där hemma och jag har tänkt att det vore ju så mycket enklare att bara åka tillbaka dit. Men jag har rest mig varje gång, bitit ihop och istället sett till att ha ett jävla anamma. Det är min tid nu. Jag visste att det inte skulle bli lätt alla dagar, men det här är mitt livs äventyr och det är långt ifrån över. Jag ska se till att år 2013 blir det bästa året i mitt liv.

Foton tagna av min älskade Mamma.