Vi fem.

Det är så mycket som händer här borta på en och samma gång just nu att jag skulle behöva en pausknapp för att hinna med att tänka, känna och ta in. Samtidigt som jag längtar mycket efter att få komma hem till Sverige så vill jag verkligen passa på att göra mina sista veckor med värdfamiljen och vännerna här till de bästa och njuta till fullo, det gör också att bloggen får halka efter lite. Att se sina vänner avsluta sina år och ta avsked av nära och kära här borta gör det plöstsligt mer verkligt även för mig, och det är med otroligt blandade känslor jag tänker "snart är jag också där".

 Förra veckan sa jag hej då till mina två fina vänner Malena och Amanda, och nu i veckan åkte Fanny till Sverige för några veckors "semester" med sin värdfamilj som är halvsvensk. Jag kommer i och för sig hinna träffa henne åtminstone ett par dagar när hon kommer tillbaka igen innan det blir dags för mig att åka härifrån, men Sandra har hunnit lämna då. I onsdags var det alltså sista gången som vi alla fem var samlade här i USA - Ebba, Sandra, Fanny, Louise och jag. De fem svenska yrväderna som tillsammans har tagit USA med storm. De här fyra tjejerna har under året stått bredvid mig genom vått och torrt. Vi har skrattat, gråtit, upplevt och växt tillsammans. De fyra tjejerna som jag för bara ett par månader sedan inte kände till men som nu har blivt några av mina allra bästa vänner, och några av de absolut viktigaste personerna i mitt liv. Det var en minst sagt vemodig kväll, vi skrattade och grät omvartannat och åkte för att äta froyo tillsammans en sista gång.  Efteråt åkte vi tillsammans hem från glassbaren genom den stjärnklara, varma, sommarnatten med nervevade rutor och musik på högsta volym. Vi körde på folktomma gator och sjöng ikapp med med låtar som vi har skapat så många minnen till och jag tänkte att här, just här - bilandes genom natten i en skog någonstans mellan Lexington och Lincoln med de människorna jag avgudar så högt, skulle vi väl kunna stoppa tiden iallafall en liten stund? Men eftersom det inte går så får man istället sträcka ut huvudet genom bilrutan, låta håret fladdra i vinden och dra in ett extra långt och djupt andetag av den fuktiga sommarnatten så man aldrig glömmer den ljuvliga droften och hur vackert allt var just då. Hur varm man kunde känna sig i hela kroppen av få att se sina vänner skratta högt och stäcka ut armarna genom takluckan medan man tillsammans sjöng glatt i kör.

Er, mina flickor, kommer jag aldrig släppa taget om - för utan er hade detta året aldrig blivit vad det har varit.

Jag älskar er!