Tillbaka.

Hej nära och kära,

Det har gått ett par dagar sedan jag skrev här senast. Satte mig faktiskt ner i söndags och försökte få ner ett par rader åt er men det gick inte. Det var som om en tjock dimma hade lagt sig i min skalle och jag hade svårt att sätta ord. Jag har känt mig förvirrad och inte riktigt varit mig själv de senaste dagarna, humöret har skiftat mer än vanligt här borta. Ena stunden har jag känt mig så löjligt stolt över mig själv som tagit mig hit, och att jag trivs bättre än vad jag kunnat hoppats på. Och så har jag fått fantastiska lyckorus när jag vandrat ner för de höstfärgade gatorna. Sådana lyckorus som jag får när Anton brukar komma och krama om mig extra hårt när jag minst anar, eller när jag skattar högt och på riktigt från djupet av hjärtat med mina bästa vänner. Andra stunder har jag tittat på min värdfamilj, känt mig tacksam och lett stort åt deras kärlek, samtidigt som jag inte kunnat låta bli att känna en liten klump i magen som fått mig att fundera på varför jag här när de jag älskar mest faktiskt är 680 mil ifrån mig.

 Min finaste vän, stöttepelare och trygghet här borta - Ellen, har dessutom gått in i så kallad "rematch" eftersom hon av olika anledningar inte trivs bra i sin värdfamilj. Det innebär att hon kommer flytta från sin dem och hon kan då hamna hos en ny var som helst i landet. Jag önskar givetvis henne det allra bästa, för det är hon värd, men jag kan inte låta bli att känna mig lite ledsen av tanken att vi kanske inte kommer kunna spendera året tillsammans här så som vi trott och hoppats på. Trots allt så finns de goda förutsättningar för henne att hitta en ny bra familj, och förhoppningsvis inte för långt borta heller. Och jag ska göra vad jag kan för att hjälpa henne. Enda sedan vi sågs första gången för ambassad besöket i Stockholm så har jag känt på mig att hon skulle finnas med under hela min tid här borta, och det gör jag trots allt faktiskt fortfarande. Hoppas att min magkänsla stämmer.

För övrigt så har jag kommit in i min amerikanska vardag allt mer nu och börjat vänja mig vid den, så nu längtar jag efter lite mer äventyr igen. Jag reste ju fram för allt för att jag visste att jag ville leva och upptäcka. Vad jag inte visste innan jag åkte var dock att det här året också handlar om att jag ska lära känna mig själv bättre, se nya sidor och förstå mer och mer av Emelie. Nästan varje dag sedan jag kom hit så ställs jag inför nya utmaningar och situationer, jag gör bort mig och jag tvingas sträcka på mig igen. Även om man oftast försöker skratta åt sina misstag och lära sig av dem så skulle jag ljuga om jag sa att det vore lätt alla gånger. Jag väljer iallafall att tro på att de en dag kommer att göra mig till en starkare person.