Jag har haft fullt upp de senaste dagarna, därav frånvaron. Jag har varit långledig sedan i torsdags och däremellan hunnit med massa kul. Försökte uppdatera lite via mobilen när jag hade tillgång till wifi men ser nu att det inte gått så bra... Det är alltid så vårt att sätta sig ner och försöka sammanfatta vad som hänt när det gått flera dagar eftersom man inte vet vart man ska börja, men jag ska försöka.
I torsdags var det som sagt "4th of July", USA:s självständighetsdag. Jag och mina vänner bestämde oss för att börja dagen med en riktig kanonbrunch hemma hos Louise. Vi satt ute på hennes altan i den olidliga värmen - skrattade, lekte lekar, åt och drack massa gott i timtal. När kvällen sen kom drog vi oss in mot Boston för att se det påkostade fyrverkerierna, vi fick plats precis vid vattnet och det var alldeles magiskt fint att få stå där och dela det med några av sina allra, allra finaste vänner. Kvällen avslutades sedan på perfekt vis med fest under bar, stjärnklar himmel uppe på ett tak mitt inne i Boston.
Den fjärde Juli var inte heller bara speciell pågrund av självständighetsdagen. Den var också extra speciell för det var dagen då jag och mina svenska vänner här, min vikingar, var samlade allihopa här i USA för sista gången. Vi alla försökte nog blocka undan vemodet och tankarna den dagen och skratta på som om allt vore precis vanligt. Vi har blivit som en liten familj här och det är så ledsamt att vi nu, en efter en, ska börja skiljas åt. Somliga avslutar sitt år och åker hem, andra på semester. Det gör ont i hela mig när jag tänker på det för flera av de här människorna har jag verkligen kommit otroligt nära under tiden här borta.
Jag måste få dela med mig av vad fantastiska, kloka Ebba skrev på sin blogg i förra veckan när hon hade varit här i USA i 300 dagar:
"De här tio månaderna av mitt liv betyder så otroligt mycket för mig. Varje dag, varje tuff stund, varje utmaning, varje lyckorus - jag skulle aldrig vilja ha de ogjorda. Alla gånger jag suttit på min säng och undrat hur tusan jag skulle kunna få ur mig den där frågan eller funderingen, vänt och vridit på varje ord, tänkt, tänkt och tänkt. Allt har löst sig. Jag har tagit tag i det jobbiga och vunnit något positivt från varje situation.
Och efter tio månader har jag kommit människor så nära. Människor som jag för ett år sen inte visste fanns. Personer som man travandes började lära känna, och som jag idag inte kan se mig själv leva utan. Dessa fantastiska människor som alla har en alldeles speciel plats hos mig. Som alltid lyssnar, ger råd, torkar tårar. Som alltid får mig att skratta. Våra skratt tillsammans. Att skratta åt ingenting. Att skratta åt allt. Känslan av att alltid veta att ni finns här vid min sida - och att ni vet att jag alltid kommer stå bredvid er. "
Efter torsdagens bravader behöves en rejäl vilodag, sagt och gjort, så det fick det bli. Hela fredagen spenderades därför i stort sett i horisentalt läge hemma hos Louise som också varit ensam hemma hela helgen. Först slog vi läger ute i värmen på gräsmattan, vi lyssnade och grät till sommarpratarna i P1, åt glass och hade vattenkrig med isvatten ungefär vartannan minut då man svettades litervis av att att bara ligga still. Kvällen spenderade vi sen i soffan med snacks och Harry Potter.
Tidigt i lördags morse vaknade jag hemma hos Louise och så begav vi oss mot bussen som skulle ta oss till New York. Kring lunchtid var vi framme och då satte vi oss direkt på en uteservering uppe på ett tak för lunch och drinkar i den gassande solen. Jag har ju hunnit besöka New York fler gånger än Stockholm vid det här laget och känner väl egentligen att jag sett och gjort mycket där redan nu, men jag älskar ju staden så mycket och att bara få vara där och strosa runt på gatorna gör mig så lycklig! Gå över Brooklyn bridge hade iallafall varken jag eller Louise gjort förut så det passade vi på att göra innan solen gick ner. Jag har nog skrivit det vid ett annat tillfälle i bloggen då jag varit i New York, men jag undrar ifall man kan vänja sig vid något som är så vackert att man till slut inte längre förbluffas och tappar andan över det? Tragiskt nog är det väl kanske så, men att få se Manhattans horisont i solnegångens ljus är åtminstone ingen syn jag kommer tröttna på i första taget.
I söndags ställde vi klockan tidigt för att hinna med lite lötpräning i Cental Park innan det blev på tok för hett. Efter att vi fått frukost i magen och tagit en kall dusch så var det dags för oss att göra något som jag så länge har drömt om och velat göra, nämligen att åka helikopter över Manhattan! Det var verkligen en fanatstisk upplevelse att få se staden jag älskar från ovan, och jag är glad över att nu kunna bocka av det från min bucketlist. Jag vill åka helikoter igen! Det finns givetvis massvis med bilder från turen och helgen som ni ska få se lite senare, för nu måste jag försöka sova. Stort tack till goaste Louise som suttit ihopklistrad med mig natt som dag de senaste sju dygnen och förgyllt min tillvaro. Du är en pärla! Kanske låter jag få dig få en paus från min ljuva skånska stämma imorgon, vi får se.
Hoppas att ni hade en lika bra helg som mig!
Vill bara skicka iväg kramar i mängd och återigen säga TACK älskade barnbarn för du ger oss möjligheten att vara med dej dagar och nätter på alla spännande äventyr, något som inte bara berikar dej utan verkligen uppskattas av din farmor. Älskar dej!
SvaraRadera