Tre år.

Sommaren innan vi skulle läsa sista året på högstadiet så lärde jag känna Anton och då umgicks vi nästan varje dag. Vi åkte moped mellan byarna fast det var mitt i natten och tittade på disney film efter disney film tills det blev tidig morgon. Anton skickade sms till mig där han citerade Jimmy Janssons "Flickan i det blå" när jag var på fotbolls läger i Danmark och det fick mitt tonårs hjärta att slå några extra slag. På den tiden skrev jag förövrigt också ner alla våra sms och msn konversioner på papper, bara för att de inte skulle kunna försvinna. Han blev snabbt en utav mina allra bästa kompisar och att jag lite senare även skulle bli kär i honom kändes såklart alldeles fantastiskt. Anton har helt enkelt funnits med på ett hörn under alla de där åren då man upplever allt ifrån första tonårs fyllan till studenten och det första riktiga jobbet.

Som alla andra så har jag ju självklart mina brister och jag är nog inte alltid den allra lättaste personen att ha som flickvän. Ni som känner mig vet exempelvis att jag är oerhört klumpig, alltid lite smått virrig, ofta väldigt bestämd och vill gärna ha saker och ting på mitt vis. Sen stressar jag lätt upp mig, och så har jag också väldigt många starka viljor i min kropp som jag ibland kan få för mig att följa på direkten utan att ens tänka efter.

Men Anton älskar mig trots allt det där. Eller kanske just för allt det där? Medan de flesta andra suckar och stönar när jag snubblar och har i sönder saker så gå han går istället bakom mig i affärer och plockar upp grejor som jag välter ner utan att märka, och det gör han utan att säga ett knyst. Haha. Han har liksom fattat att det är ingen idé, det är sån jag är bara. Istället så skrattar han oftast åt mig och säger att jag är fin. Faktum är att han faktiskt jämt får mig att känna mig som den finaste och bästa tjejen på jorden. Anton har också en förmåga att alltid kunna gör mig lugn, och om jag är ledsen så är han den bästa på att trösta. 

Jag älskar Anton för att han kan få mig att skratta som ingen annan. Han är jämt så himla rolig och  dessutom så lägger han alltid massa knäpp fakta på minnet som ingen annan kommer ihåg. Han spelar julmusik året om, går gärna och sjunger hemma hos folk och tar mig ofta på en dansant sväng om så väl på gator som hemma i vardagsrummet. Och så kommer han jämt och kramar om mig jättehårt och länge när jag minst anar det.

Idag firar jag och Anton tre år tillsammans. Har fällt så många tårar när jag skriver detta. Kan bara inte förstå att jag har en sån underbar kille, och att han låter mig göra denna resan samtidigt som han faktiskt tycker att jag är värd att vänta på.

Jag saknar och älskar dig så mycket min Anton.  

Snart är du här!